Råkade i år vara i Washington, D.C. på Abraham Lincolns födelsedag den 12:e februari. Filade på mitt paper i skarven mellan forskning på Library of Congress, som höll stängt denna onsdag, och en konferens i Albuquerque organiserad av Popular Culture Association/American Culture Association några dagar senare. Bodde på ett hotell i West End, så vad kunde vara mera passande just denna dag än att på eftermiddagen promenera ner förbi U.S. Department of State till Lincoln Memorial. Det våldsamma snöfall som paralyserat stora delar av landet från Georgia upp längs östkusten hade dessutom upphört och drivorna börjat smälta undan.

Lincolns födelsedag infaller några dagar efter Valentine’s Day som i år sammanföll med Netflix’ lansering av andra säsongen av serien House of Cards, en monumentalt svartsynt bild av livet i den amerikanska politikens toppskikt med Kevin Spacey i huvudrollen. Tydligen är detta President Obamas favoritserie – och många andras – så premiären var en närmast global mediehändelse. För alla anhängare av det nya sättet att se ”teve”, att sluka en hel serieårgång i ett eller ett par svep istället för i veckovis utportionering, var detta en triangulerad helg ägnad åt Valentine, House of Cards och Lincolns födelsedag och vad den representerar. Inte minst i Washington, D.C. var serien en megahändelse att döma av konversationen i lobbies och på barer och restauranger.

Det imposanta Lincoln Memorial invigdes 1922 och ligger i rät linje visavi kongress-bygganden på Capitol Hill med Washington Monument och dess obelisk som mittpunkt i The National Mall. Denna linje är självfallen i vinjetten till House of Cards. Väl där är det svårt att undgå en känsla av historiens vingslag när man tagit sig upp för de branta trapporna till Henry Bacons skapelse modellerad efter Parthenon och med själva skulpturen av den sittande Lincoln signerad Daniel Chester French.

Jag har i olika sammanhang skrivit om rasismens mest våldsamma filmrepresentation, dels i D.W. Griffiths enögda historieskrivning i The Birth of a Nation (1915), ett av filmhistoriens mest kontroversiella alster, dels i en svit filmer om lynchning från filmens allra första år. Den amerikanska rasismens historia får en särskild klangbotten i detta byggnadsverk ägnat Lincoln och speglar därtill sin samtids kvardröjande segregering.

Invigningen av Lincoln Memorial 1922 är dokumenterad i form av journalfilmer och fotografier. I detta ögonblick ägnat den president som symboliserar kampen mot slaveriet och den nationella sammanhållning kan man som historiker förvånat notera att den segregationspraktik som bär det famösa namnet Jim Crow och syftar på att African-Americans hänvisas till andra delar av det offentliga rummet än vita på t.ex. biografer, i bussar och alla möjliga andra sammanhang också tillämpades när monumentet invigdes. Bortsett från en liten grupp krigsveteraner som integrerades var “Most African-American dignitaries… given tickets to “Section 5,” which was roped off from the seats reserved for whites. Many of the sections reserved for whites had portable wooden chairs while the African-Americans were seated on backless benches in an area overgrown with weeds.” Givet denna tingens ordning var monumentet för många inte fullt invigt förrän efter Marian Andersons legendariska konsert på dess trappa den 9:e April 1939.

Filmarkivet vid UCLA har laddat upp en restaurerad version från Hearsts nyhetsjournal från detta historiska evenemang på YouTube. Den som vill ägna en dryg minut åt konserten hänvisas till http://www.youtube.com/watch?v=XF9Quk0QhSE

Jan Olsson är professor i filmvetenskap

 

Texten publicerades 7 oktober här