Martin Schibbye är 33 år, bosatt i Farsta med sin fru och snart ett barn och arbetar som frilansjournalist med hela världen som sin arbetsplats. Och han har stor nytta av sina studier vid Stockholms universitet. Han läste statskunskap, filosofi och ekonomisk historia och skrev sin magisteruppsats om svensk slavhandel i Västindien, innan han utbildade sig till journalist på JMK, Journalisthögskolan vid Stockholms universitet.

Hur ser du tillbaka på din tid som student?

– Jag hade tidigt planer på att skriva och arbeta som journalist, trots den begränsade arbetsmarknaden. Man blev lätt lite idiotförklarad när man berättade att man hade journalisttankar, men jag stod på mig och det är jag mycket tacksam för. Det finns idag ett stort sug efter människor som är på plats och kan rapportera om vad som verkligen händer. Jag peppar gärna andra att studera journalistik. Humanistisk kompetens och journalistik värderas högt i samhället idag, men betalningen är dessvärre låg.

- Känslan att resa vart jag vill i världen, ge människor en röst och kunna försörja mig på min penna - jag älskar det! säger Martin Schibbye, frilansjournalist och tidigare student vid Stockholms universitet. Foto: Eva Enarson
- Känslan att resa vart jag vill i världen, ge människor en röst och kunna försörja mig på min penna - jag älskar det! säger Martin Schibbye, frilansjournalist och tidigare student vid Stockholms universitet. Foto: Eva Enarson

Hur tog du dig in på arbetsmarknaden efter dina universitetsstudier?

– Jag anställde mig själv och började resa och jobba som frilansjournalist, gav mig sjutton på att det är det här jag vill göra. Jag satsade egna pengar och skrev om allt mellan himmel och jord, levererade och sålde reportage till olika tidsskrifter.

– Riktig journalist blev jag egentligen först under en reportageresa i Nepal 2009. Jag jobbade på en artikel om människohandel och hade just avslutat en intervju med en ung kvinna om hennes upplevelser som frihetsberövad prostituerad, när hon oväntat vände sig mot mig och frågade ”Varför vill du veta detta? Jag har intervjuats av massa journalister men inget händer”. Hon fick mig att helt tänka om. Jag började vandra i förövarnas fotspår. Jag granskade hela branschen, inte bara offrens, och reste under en längre tid i de moderna slavhandlarnas fotspår med Bangkok som bas. Här kunde jag även koppla ihop mitt uppsatsarbete i ekonomisk historia om den svenska slavhandeln på 1700-talet med dagens människohandel.

Du väckte stor uppståndelse världen över sommaren 2011, berätta.

– Jag och frilansfotograf Johan Persson hade under en tid planerat att ta oss in i Ogadenregionen i Etiopien. Det är ett stängt område med flera internationella oljebolag på plats, med folk på flykt, gerilla och etiopisk milis och det går inte går att ta sig in på egen hand med pressvisum. Vi hade, för att ta reda på vad som egentligen pågick, planerat att ta oss in illegalt först med hjälp av en smugglare och väl i Ogadien med hjälp av gerillan.

Vi väntade i fjorton dagar innan vi kunde ta oss från Somalia in i Etiopien. Det hela var extremt riskabelt och osäkert på alla sätt. Vår analys byggde på att om vi grips så kastas vi ut, vilket hade hänt med alla andra journalister som illegalt tagit sig in i Ogaden tidigare. Reportaget var så pass viktigt att vi var beredda att ta risken att gripas och deporteras.

Vi nådde aldrig vårt mål men vi hann se att konfliktnivån i området var hög. Vi träffade människor på flykt som var på väg till flyktinglägren i Kenya. Vi passerade byar som hade övergivits. Efter fem dygn blev vi beskjutna och tillfångatagna av etiopisk militär, skenavrättade, utnyttjade i ett politiskt propagandaspel och dömda till elva års fängelse för terroristbrott. Vi satt 438 dagar i fångenskap i det ökända Kalytyfängelset, innan uthållig diplomati till slut fick oss frigivna.

Tiden på Kalityfängelset var omänsklig, jag hade aldrig klarat det utan Johan. För att över huvud taget klara av att bli fråntagen sin frihet och placerad i en värld fylld av förtryck, misshandel och all världens dödliga sjukdomar och inte tappa bort sig själv gäller det att skapa sig en vardag med strikta rutiner. Hålla hygien och försöka motionera så gott det går till exempel. 

När jag satt häktad där i min sunkiga isoleringscell minns jag att jag tänkte: Varför förbereder inte journalistutbildningen oss på hur man praktiskt hanterar en sådan här situation? I cellen kom Johan och jag på att använda oss av Morsesignaler genom att knacka i väggen mellan oss: ett knack betydde Hej, två knack Förhör och tre knack Allt är bra. En så till synes enkel sak kunde betyda allt: Johan lever och är okej.

Flera hundra av våra medfångar visade sig vara journalister och politiker som vägrat gå i diktaturens ledband och också var fängslade för terrorism. Vi kom på ett system där vi kunde kommunicera och utbyta information med dem via små lappar instoppade i tändsticksaskar och schampoflaskor och vi lovade att när och om vi frigivits skulle vi berätta för världen om deras rättslösa och utsatta situation och hur de utsätts för politisk propaganda.

Hur var det att komma hem?

– När vi kom hem kunde Johan och jag dela våra erfarenheter med varandra och bearbeta det som hänt tillsammans. En viktig del i den processen var att vi skrev boken 438 dagar, som berättar om vad vi varit med om. Vi gjorde också ett Sommarprogram tillsammans. Både boken och radioprogrammet hade vi förberett redan under fängelsetiden, också som en del i löftet till våra medfångar.

Vilket råd skulle du vilja ge till dagens studenter?

– Satsa framåt och tro på att det du gör är viktigt. Det gäller att hitta sin grej och köra på den. Min pappa sa till mig att jag skulle läsa natur på gymnasiet för att bli en trovärdig humanist. Jag förstår hur han resonerade men jag ångrar idag att jag gjorde det valet. Jag körde på nästan samtliga matteprov och min samhällskunskapslärare tyckte att jag skulle skriva en ny lärobok för att jag hade så många synpunkter på allt.

Skulle du kunna tänka dig att komma tillbaka till Stockholms universitet?

– Absolut! Jag skulle gärna ägna mig åt någon form av forskning. Att få arbeta med något som man verkligen brinner för är lyx och att få grotta ner mig i det som forskare skulle absolut passa mig.

Hur ser din närmsta framtid ut?

– Mitt löfte till mina medfångar i fängelset, att berätta för världen vad jag sett, fortsätter. Närmast imorgon ska jag till exempel resa till Europaparlamentet och vittna om mina upplevelser i Etiopien. Från maj ska jag vara pappaledig.

1 april 2014, Stockholms universitet, Eva Enarson