"Rozenkrantzs avhandling i filmvetenskap ar ett högst originellt och välskrivet arbete där teori samsas på ett utmärkt sätt med empiri. Avhandlingen är uppdelad i två huvudspår. Det första behandlar video som nytt medium och sträcker sig fran 1950-tal till 1970-tal. I den andra delen studeras hur videon skildras som ett medium från det förflutna i de senaste decenniernas film.  

Genom ett antal olika fallstudier analyserar Rozenkrantz hur den analoga videon inte enbart skildrats och använts inom film, utan även interagerat med filmen. Analysen är således inte enbart historisk utan mediearkeologisk: Rozenkrantz lyfter fram både bortglömda filmer och verk och användningssätt som idag är historia, till exempel bruket av analog video inom psykiatrin.  

Avhandlingen rör sig skickligt mellan metodologiska och teoretiska problem. Fallstudierna knyts ihop genom att de formerar ett historiskt förlopp: från videons utopi och hot, till förlegat medium. Rozenkrantz lyfter fram frågeställningar kring hur teknologi och medier görs, och samtidigt gör oss, vilket är ett högaktuellt ämne i och med dagens digitala högteknologiska samhälle.  

Rozenkrantzs avhandling är den första i ämnet och producerar ny kunskap om videons historia och teori. Därmed levererar avhandlingen ett gediget bidrag till forskningen och den internationella diskussionen inom fältet mediearkeologi".