Ingmar Bergman Foto: Bengt Wanselius
Två enskilda händelser fångade Bergmans uppmärksamhet något extra. Det var dels mordet på Martin Luther King 1968 dels den svenske kungen Gustaf VI Adolfs död 1973. Foto: Bengt Wanselius


Forskarna Anna-Sofia Rossholm, Maaret Koskinen, Astrid Söderbergh Widding och Malin Wahlberg, Stockholms universitet, bjuder i två nya antologier filmintresserade på nya insikter om regissören Bergman och svensk films enfant terrible Eric M. Nilsson. I Ingmar Bergman - mellan teori och praktik kastar de nytt ljus över mästerregissörens författarskap och i Apropå Eric M. belyser de Nilssons konstnärsgärning. 

För Bergman stod våldet i kontrast till konstnärsgärningen

Enligt Anna-Sofia Rossholm har Ingmar Bergman svårt att acceptera att "världen utanför konsten och världen utanför honom själv kanske inte på allvar kommer in i hans verk". 1968 präglades av Vietnamkriget, medborgarrättsrörelsen och studentrevolter. Trots att tidsandan lämnade avtryck i både Skammen (1968) och En passion (1969) kritiserades Bergman för att inte tillräckligt lyfta dåtidens samhällsproblem i sitt konstnärsskap. Men två enskilda händelser fångade Bergmans uppmärksamhet något extra. Det var dels mordet på Martin Luther King 1968 dels den svenske kungen Gustaf VI Adolfs död 1973. "Som ofta när Bergman påminns om verkligt våld går tankarna till det egna tillkortakommandet, till konstens oförmåga att gestalta", skriver Anna-Sofia Rossholm som senare tillägger att: "Hos Bergman beskrivs historiens och samhällets våld både som det verkligt viktiga, men samtidigt som något som står i kontrast till det personligt intima och konstnärsgärningen".

Bergmans verk utgör ett minnesarkiv

"Ingmar Bergmans samlade verk utgör ett slags minnesarkiv", skriver Maaret Koskinen i samma bok. Hon menar att vi kan betrakta signaturen Bergman "som ett slags mediearkeolog inte bara i ett filmhistoriskt perspektiv, utan också som arkivarie över filmvetenskapen och dess utveckling".

Det sjunde inseglet överskred alla förväntningar

Astrid Söderbergh Widding har studerat Ingmar Bergmans Arbetsboken 1955-1974 för att förstå hur manuset till Det sjunde inseglet (1957) växte fram. Och hon funderar över vad det egentligen är som gör denna film så speciell, för här går åsikterna mellan olika Bergmanforskare ofta isär. Dramat har sina rötter i Bibelns Uppenbarelsebok/Apokalypsen men enligt Söderbergh Widding lade Bergman till sin egen personliga tolkning av "medeltidens sätt att läsa Uppenbarelseboken, vid den tid då Europa härjades av digerdöden och apokalypsen". Filmen följer inte Apokalypsens eller medeltidens anda till fullo, utan är en "Bergmansk film, vars cinematografiska kvaliteter samtidigt vida överskrider alla tidigare förväntningar", skriver hon.

Nilsson experimenterade med filmmediets expressiva och gestaltande möjligheter

I Apropå Eric M.– en antologi om Eric M Nilssons filmer (2019) har Malin Wahlberg valt att titta närmare på essäfilmen Passageraren, eller hur jag tycker det är att resa (1966). ”Berättarrösten går i dialog med det bilderna visar, men det förekommer ofta ett lekfullt glapp mellan det bilderna påstår och det berättarrösten kommenterar”, skriver Wahlberg. Hon hävdar att Nilssons arbetssätt kännetecknas av "att plocka bitar av ljud och bild, fragment av aktualitetsmaterial och sedan sätta samman dem i sinnrika, associativa och lekfullt absurda mönster, som närmast påminner om subjektets/filmarens egna essäistiska utblick på världen".

Bilden är aldrig fiktion

Anna-Sofia Rossholm undersöker essäfilmen …jag såg (2002) tillsammans med Jørgen Bruhn, professor i litteraturvetenskap vid Linnéuniversitetet, som menar att filmen är ”en utpräglat intermedial eller heteromedial medieprodukt”. Och Rossholm menar att denna blandning av medier ”gör oss medvetna om att bilder och platser blir minnen och får betydelse genom ord och berättelser”.

Rossholm tror att Nilssons tanke om att bilden aldrig är fiktion ”utgår från tanken om fundamentala skillnader mellan ord och bild, där bilden endast kan bli en fiktiv berättelse genom ordet. Bilden i sig är ett objekt, en sak, inte en fiktion. Bilden som föremål kräver den verbala berättelsen, tolkningen, för att bli fiktion eller bli del av en fiktion. Bilden är på så sätt lika lite (eller lika mycket) fiktion som ett träd eller en sten”.


Filmen och filosofin behöver varandra

Maaret Koskinen reflekterar över den dragningskraft och det släktskap som tycks ha funnits mellan Eric M. Nilssons och författaren Lars Gyllenstens författarskap och konstaterar att ”filosofiska spörsmål alltid utgjort ett centralt stråk i teoretiserandet kring film”. Enligt Koskinen berör Nilssons filmer Anonym (1991) och Bläckfiskens bok (1995) ”existentiella, mediefilosofiska och även, i förlängningen, kunskapsteoretiska frågeställningar kring det vi i vardagslag kallar för verklighet, tillika filmmediets relation till och möjligheter gentemot denna verklighet”.

Fakta

På söndag 14 juli har det gått ett år sedan den mytomspunne regissören och manusförfattaren Ingmar Bergman skulle ha fyllt 100 år. Förra sommaren träffades forskare och konstnärer på Fårö för att diskutera hans författarskap. Det utmynnade i boken Ingmar Bergman - mellan teori och praktik (2019)
Läs mer om den forskning som Maaret Koskinen, professor em. i filmvetenskap, Astrid Söderbergh Widding, professor i filmvetenskap och universitetsrektor, Anna-Sofia Rossholm, docent i filmvetenskap, samt Malin Wahlberg, professor i filmvetenskap, ägnar sig åt vid Stockholms universitet.