Foto: Marta Wlusek © 2009 Flickr CC
Foto: Marta Wlusek © 2009 Flickr CC


Vi som skriver detta gör det som representanter för Institutionen för Mediestudier på Stockholms universitet. Men vi gör det också som kollegor som träffat på Furhammar i ett antal sammanhang över åren. År 2007 skulle det nya Polismuséet etableras och man ville öppna med en modern interaktiv utställning om ’bilden av polisen’ i olika medier. Vem var bättre skickad att sätta samman klipp ur filmens historia än professor emeritus Furhammar? Samarbetet blev tätt och fyllt av roliga diskussioner, inte minst om museipedagogikens mysterier.

 
Den andra av oss klev för många år sedan in på hans kontor på darriga doktorandben för att diskutera avhandlingsämne. När projektet var klart hade professorn hunnit avgå, men vid det laget hade vi blivit varandras kollegor på DN istället, den ena filmkritiker, han själv TV-krönikör. Då fick vi också bättre kontakt. När vi till exempel båda bjöds in till en svensk filmfestival i USA fick vi tillfälle att lära känna varandra över ålders- och hierarkigränserna – genom amerikaners vurm för svensk krim-film. Vad kan vara mer typiskt filmvetare?
 
Men vänta, backa bandet: avgå från sin tjänst? Det gör väl ingen professor? Jodå. När byråkratin började gripa omkring sig vågade Furhammar språnget, och att han avgick frivilligt är värt att understryka: det är inte alla (professorer) förunnat att världen utanför vill ha det som de har att erbjuda. Att Furhammar var just en sådan mångsidig begåvning torde stå klart av de artiklar som redan radats upp i pressen över hans gärning inom filmpolitik, filmproduktion, filmkritik och författare till böcker om filmpåverkan, filmhistoria och television.
 
Och märk väl: det mesta tillkom i ett fritt skriftställarskap, utanför ramen för en forskningstjänst vid ett lärosäte. Onekligen passade det Furhammar bäst att vara ’rogue’ professor, i gränstrakten mellan pionjär, folkbildare och akademiker.
 
Som bekant är det vanskligt att söka utröna vem en person är genom utseendet. Men slumpen gör ibland att ansikten sammanfaller med personligheten. I Leif Furhammars fall handlade det om det där mångtydiga men alltid vänliga leendet: förmågan att vara skarp och samtidigt varmt avväpnande.
 
Maaret Koskinen, professor i Filmvetenskap
Ester Pollack, stf prefekt IMS, Stockholms universitet

(Denna minnesruna har idag 10 november 2015 även publicerats på s. 23 i SvD).